Som de flesta människor säkert förstått sedan länge lägger jag stor vikt vid de klyschiga fraserna "våga vara dig själv", "alla är lika mycket värda" och så vidare. Jag har många gånger hört folk beundra mitt "mod" över att vara mig själv. Själv har jag aldrig sett det som en modig akt, aldrig har jag varit rädd för att vara mig själv -även om jag med tanke på min bakgrund kanske borde det.
Men (nu kommer ett lite flummigt begrepp) jag är säker på att det finns många fler än jag som känner att ibland vill man kunna vara sig själv utan att behöva visa vem man är. Jag ska försöka förklara bättre. Jo, till exempel finns det ju de som är sig själva på internet utan att någon vet vilka de egentligen är bakom det där mystiska användarnamnet.
Anonymitet. Att anonymt kunna vara sig själv. Det är det jag försöker beskriva. Att kunna göra något där man helt är sig själv utan att sätta ett namn, en ålder eller ett ansikte på handlingen för andra att se. Jag har hittat en sådan grej. Det är avslappnande, för det enda som finns är jag och det jag gör. Samtidigt är det nervpirrande. Att liksom vara lite hemlig, att vara sig själv utan att någon annan vet. För alla som ser min handling har jag skapat ett mysterium. Ingen vet att det är jag som ligger bakom den, jag lämnar inte minsta ledtråd. Möjligen att mina allra närmaste vänner skulle kunna gissa att det är jag, men då är det ju för att de känner mig så väl, vet vem jag är.
En känsla jag vill tillägga nu när jag precis har gjort en sådan grej är upprymdhet. Det är lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske för att jag tror att det jag gör kan göra andra glada. Det är åtminstone ingen handling som kan provocera folk, men en och annan mungipa kan nog böjas uppåt. Det hoppas jag i alla fall.
Aja, jag blir iallafall glad av det, och jag kommer inte att sluta i första taget. Varför skulle jag sluta? Jag är ju bara mig själv, som alltid. Enda skillnaden är att ingen vet om det.
