Här kommer det.

Jag sa ju i förra inlägget att jag skulle återkomma om den lilla stunden då jag inte lyssnade på Poodlesballader.
Jo, det var såhär att ett litet tag satte jag på "Keep on walking" med Salem Al Fakir och så skrev jag en dikt, eller nåt... Dikten handlar om mitt liv. BWO? ja. The Poodles? ja. André Wickström? o ja. Och det är honom jag vill tillägna den här dikten.

Till André!
Du är mitt livs solsken! <3

Jag har letat på vingarnas marknad
Efter vingar som kunde ta mig upp,
Upp mot himlen

Efter 13 års letande
Hade jag äntligen två vingar
Som kunde bära mig mot skyn

Men den ena vingen bröts
Och jag kraschade ner i marken

Tårar rann nerför mina kinder
Jag torkade bort dem
Min kropp var full
Av blåmärken och skrubbsår
De läkte
Men inte vingen

Man kan inte flyga
Med bara en vinge
Hur stark den än är
Och hur mycket man än vill
Och försöker

Så jag fortsatte min resa till fots
Utan att veta
vart jag skulle nu
man kan inte komma
upp till himlen till fots

Jag trodde att allt hopp
Var förlorat
Att jag aldrig
Skulle hitta en vinge
Som kunde ersätta den gamla

Men solen
Den vackraste av krafter
Skapade mig en ny vinge
En vinge av solsken
Skratt
Och lycka
Och ännu en gång
Drog jag ett djupt andetag
Tog sats
Och satte av

Nu kan jag känna solen
Värma mitt leende ansikte
Och vinden
Susa runtom mig

Jag är nästan framme
Snart
Kan jag sträcka ut handen
Och röra
Vid himlen

Tack för att du är den du är!

Förklaringar:
Vingen som bröts är BWO.
Den starka vingen som höll är The Poodles.
Och den nya vingen av solsken är André.