God morgon

Lilla Elin var hemma hos oss hela dagen igår, och det är jag väldigt glad för. För annars hade inte bolibompa stått på på tvn, och då hade jag missat Jakob sjunga hårdrocksmedly på "flygande mattan". XD

Nu har jag alltså haft en veckas sportlov. Det har inte hänt sådär jättemycket. Jag har varit hos tandläkaren och fått veta att jag har ett hål som de måste laga. Jag har gått på bokrean och köpt en bok, och när jag ändå var på stan passade jag på att gå till åhléns och köpa "The last airbender" på DVD, och till hobbyaffären för att köpa garn på extrapris. 15 kronor/styck på garnet "molly". Det finns faktiskt en annan affär på stan där "molly"-garnet ALLTID kostar 15 kronor, men ända dit orkar man ju inte gå i kylan -den ligger ju nästan vid karro. För er som inte bor i Örebro kan jag förklara: Krämaren och Vågen(där åhléns finns) är i ena änden av stan. Karro, slottet och Nya teatern är i andra änden av stan. Tid att gå från ena till andra änden=10-20 minuter. Beroende på hur snabbt man går och vad det är för väder. Och när det är vinter och kallt ute går man helst inte alls.
Sen så har jag gått på bio, själv. Jag såg "Hotell gyllene knorren". Den var faktiskt inte så barnslig som man kanske kan tro. Den var faktiskt riktigt rolig. Och jag la märke till någonting som jag tyckte var väldigt kul: Jag har likadana strumpor som Roger Rantanen! XD
Sen så har det väl inte hänt något mer...

Sen sportlovet började (då räknar jag alltså sen fredag förra veckan) har jag tittat på väldigt mycket filmer. Typ inga filmer som jag sett förut, bara såna jag inte sett. Hmm... Hur många filmer är det jag har sett, egentligen?
Jo, nio filmer. Och två tv-serier. Och kanske blir det nån mer film idag, jag vet inte... ;)

Nej, nu har jag inget mer att skriva om.
Hepp!

Härlig helg.

Ja, den här helgen har varit ganska härlig hittills. Inte minst för att The Poodles har släppt musikvideon till deras nästa singel "Cuts like a knife".

Fredag var en ganska tung dag. Upp 20 minuter tidigare än vanligt för att möta Annelie som kom med tåget. Komma fram alldeles för tidigt, och också se att hennes tåg är försenat, så jag blev tvungen att vänta ganska länge. Vänta ute i kylan tillsammans med Annelie på bussen. Åka buss. Kliva av vid en busshållplats där man aldrig varit förut. Försöka tyda ett foto av en karta på mobilen för att hitta till vinterstadion. Komma fram till vinterstadion och inse att vi måste gå runt alltihopa för att komma till ingången. Gå in i vinterstadion och möta resten av klassen. Ta på skridskorna och den jättefula hjälmen och försöka åka lite. Ramla och slå sig på knäna. Försöka åka lite till. Ta av skridskorna och inse att någon tagigt mina skridskoskydd, fastän det klart och tydligt står mitt namn på dem. Gå till en busshållplats. Vänta på bussen tillsammans med en massa vilda ungar. Åka en proppfull buss. Gå av vid våghustorget. Vänta på att 25an ska komma. Föreslår att vi kan gå istället, för det går egentligen snabbare. Ingen som orkar gå. Vänta tills att 25an borde komma. Komma på att 25an ju alltid är sen. Gå tillbaka till skolan med Annelie. Komma tillbaka innan alla andra, som var dumma nog att vänta på bussen. Inse att man inte kan känna sina tår, p.g.a kylan. Äta ganska mycket mindre god mat. Sitta längst bak i klassrummet på svenskan med fötterna tryckta mot elementet. Försöka komma på vad de nio värsta sakerna man kan göra är. Ha datakunskap. Vänta på den sena bussen. Se bussen bli mer och mer proppfull och bli tvungen att sitta med två stora tunga väskor i knäet, så man knappt kan röra sig. Komma hem och vara helt slut.
På kvällen satt jag och tittade på en film och var ganska flummig.

Igår hände inte så mycket. Tittade på film. Läste. Följde med pappa till ICA. Typ det...

Och idag har det inte hänt så mycket heller. Har tittat på film, tagigt en promenad, ätit korv med bröd... Men nu tänkte jag ta och baka muffins.

Och jag har ett problem: man kan tydligen lyssna på småklipp av alla låtarna på The Poodles nästa skiva "Performocracy" på youtube. Visst blir jag himla nyfiken, men samtidigt... Jag tror inte att jag skulle klara av det. Att bara få höra lite av låtarna, och veta att det är så länge kvar tills jag får lyssna på hela låtarna. Jag har räknat ut att idag är det 54 dagar kvar tills den släpps.

Ja, ja. Vi får väl se hur jag gör.

Hepp!

Har skrivit en liten grej...

Hej! Jag har precis skrivit en liten novell, eller vad man nu ska kalla det. Jag är ganska nöjd med den, faktiskt. Ni kan ju läsa den och se vad ni tycker...


Det kan vara skönt att ha fel ibland

Jag vet hur den här skoldagen kommer att vara. Jag vet att jag har rätt. Tanken på ensamheten som väntar mig framkallar den där jobbiga klumpen i magen. Förut har jag nästan alltid lyckats ignorera den, och tagigt mig genom en hel skoldag utan att någon ens sagt ett ord till mig. Men när jag kommit hem brukade det inte gå längre. Jag satt ofta i min säng och grät för att jag kände mig så ensam. För att ingen pratade med mig, ville sitta bredvid mig i matsalen, eller ens log mot mig.

Men i två veckor har det varit annorlunda nu. Det började på måndagens SO-lektion. Vår lärare delade ut uppgiften och berättade att vi skulle jobba två och två, och för att det inte skulle bli någon som kände sig utanför lottade hon grupperna. Jag fick jobba tillsammans med Henrik.

När jag kom till skolan på tisdagen log Henrik mot mig och sa ”hej”. Jag blev förvånad men lyckades le och sa ”hej” tillbaka.
Dagen efter det satte han sig mitt emot mig i matsalen.
- Jag har kommit på en idé, sa han. Alla andra grupper ska göra sina redovisningar med powerpoint. Så jag tänkte att vi kanske kunde göra vår redovisning lite annorlunda. Typ, en gammal hederlig plansch. Vad tycker du?
- Ja, vilken bra idé, sa jag och log.
- Okej, vad bra, då kör vi på det, sa Henrik och drack upp det sista av sin mjölk.

De följande dagarna hände såna saker hela tiden. Henrik sa ”hej” till mig på morgonen, satte sig vid mig i matsalen, och sa ”hejdå” när dagen var slut.
I lördags kom Henrik hem till mig så att vi kunde öva inför redovisningen, som var igår. När han kom in på mitt rum satte han sig bredvid mig på sängen. Hans ögon föll på fotot som stod på nattduksbordet, det som föreställde mig och alla andra i teatergruppen, iförda kostymerna vi hade på vårat förra uppspel.
- Vilka är det där? frågade han.
- Det är min teatergrupp, från pjäsen vi gjorde i våras, svarade jag.
- Va? Jag visste inte att du höll på med teater. Det är ju ascoolt! sa Henrik imponerat. Men vart är du på bilden?
- Där, sa jag och pekade på mig själv. Det var inte konstigt att Henrik hade svårt att hitta mig på bilden –jag hade nämligen extremt mycket smink i ansiktet, mitt spikraka hår var lockat och jag hade på mig en rosa klänning, något som jag aldrig skulle ha på mig om jag var mig själv.
- Ja, men gud! Nu ser jag ju, sa han och skrattade lite.

De här sakerna kanske inte låter som sånt som skulle göra en person jätteglad, men för mig betydde alla de där små samtalen jättemycket. Jag har inte haft en enda klasskompis på flera år. Plötsligt, första dagen i sexan, hade allting förändrats. Alla hade börjat använda smink och klä sig i senaste modet. Jag hade också fått en lite annorlunda klädstil, men istället för att gå åt fjortisstilen, som alla andra, hade jag börjat gå åt den mer rockiga stilen. Medans de andra gick i leggins och ett genomskinligt linne hade jag trasiga jeans, nitskärp och en t-shirt. Jag var annorlunda, och därför ville ingen vara med mig. Så nu, när jag haft det på det sättet i tre år, och någon helt plötsligt var schysst mot mig var det helt underbart.

Men så i söndags kom jag på att det snart skulle vara över. Anledningen till att Henrik var schysst mot mig och pratade med mig var för att vi gjorde ett grupparbete tillsammans, inte för att han ville vara vän med mig. Imorgon skulle vi redovisa, och efter det skulle allt vara över. Saker skulle bli som vanligt igen. Henrik skulle sluta sitta med mig i matsalen, sluta prata med mig över huvud taget.
Och nu, dagen efter redovisningen, känns det så himla tungt att gå till skolan. Jag kan känna tårarna försöka tränga fram ur ögonen. Men jag lyckas hålla tillbaka dem. Jag kan inte bryta ihop nu. Jag har klarat av flera hundra såna här dagar förut. Jag måste bara hålla ut lite till. Bara tills nian tar slut. För jag har lovat mig själv att gymnasiet ska bli annorlunda. När jag börjar gymnasiet ska jag få vänner, och slippa den här jävla ensamheten.

Jag klarar mig genom hela förmiddagen. Henrik hade försovit sig, så han hade ändå inte kunnat säga ”hej” till mig.
När jag sätter mig vid bordet i matsalen känner jag den där klumpen i magen bli större. Det känns nästan inte som att jag kommer kunna äta något.
Men plötsligt ställer Henrik ner sin tallrik och sitt glas på platsen mitt emot mig och sätter sig ner.
- Hej, säger han och ler. Alltid det där leendet. Är han alltid glad, eller?
- Hej, svarar jag och ler tillbaka.
- Vad gör du i helgen? frågar han.
- Ingenting, svarar jag. Vad då, då?
- Jag bara undrar om du vill hitta på något, typ gå på bio?
- Visst, svarar jag och försöker dölja min förvåning. Vilken film?
- Jag vet inte riktigt vad det går för filmer just nu, men jag kan kolla på nätet ikväll, och så ringer jag dig. Kan jag få ditt mobilnummer?

Jag ger honom mitt mobilnummer, och han ger mig sitt.
Okej, jag hade fel. Jag kan erkänna det. Den här dagen blev inte alls som jag hade trott. Det kanske inte alls är så att ingen vill vara med mig bara för att jag har en annan klädstil. Henrik kanske visst vill vara vän med mig. Jag hade fel, det är inget konstigt med det. Ingen är perfekt, man kan inte ha rätt i allt man tänker och gör. Men tänk vad skönt det faktiskt kan vara att ha fel ibland.

Slut! :)

Glad alla hjärtans dag!

Jag har det bra. Sen senaste inlägget kan jag väl säga att undvikandet var både lyckat och inte. Jag lyckades hålla mig frisk. Ganska bra av mig, för jag brukar vara ganska mottaglig för just magsjuka. Oftast är det faktiskt jag som blir smittad först, och då brukar resten av familjen vara jättenoga med att äta vitpeppar så då blir jag inte bara den första, utan också den enda i familjen som får ligga hemma och spy.

Men det andra gick det lite sådär med... Jag städade lite, just för att jag satt instängd på mitt rum hela dagen (förutom när jag gick ut) och försökte komma på undanflykter för att slippa den tredje saken: se stargate atlantis-delen där Carson Beckett dör. Men till slut tittade jag på den också. Jag tänkte att om jag aldrig tittar på den delen kan jag ju inte komma vidare och titta på de delarna som kommer efter, och så kan vi ju inte ha det. Men jag kan säga såhär: jag började gråta innan jag ens hann trycka på play... :'(

Annars är väl allt som det ska. Fick tillbaka matteprovet som jag gjorde förra veckan idag. Fick G. Det duger gott och väl för mig.

Annelie fyller år idag, så jag bakade en kladdkaka som vi åt, och sen tände vi tomtebloss ute på skolgården.

Igår såg jag förresten en ganska bra film. "Splice" heter den. Här är en trailer:

När jag läste infon om den stod det en del om att det var en skräckfilm, men jag tyckte faktiskt inte att den var så läskig, bara spännande. Och så var ju David Hewlett med på ett litet hörn också. ;) Asså, en sak jag måste påpeka är att när man tittar på vanliga filmer med David Hewlett reagerar jag framför allt på en sak: Han pratar ju normalt. Han säger saker i ett mer socialt tonfall, han pratar i normal hastighet, och framför allt: man fattar allt han säger. När han spelar Rodney McKay i stargate atlantis är kan han ju vara lite otrevlig i ton mot andra, han pratar väldigt fort, och han säger så mycket supersmarta tekniska saker att man inte fattar mer än hälften av det han säger. Så det är lite skumt. Istället för att han förklarar något på ett extremt komplicerat och smart sätt, och sedan suckar åt alla andra när de säger att de inte förstår, är det istället han som kan ställa frågor och säga att han inte fattar.

För övrigt kan jag väl säga att självklart är alla hjärtans dag dum och påminner mig om att jag inte är ihop med någon, men just därför har jag lyssnat på "Lovers are lonely" med Timo Räisänen för då slutar man deppa över det, och känner sig glad istället. ;)

Ha det bra!
Tjo!

Dagens statusrapport:

Johanna försöker undvika saker idag. bland annat att städa, att bli sjuk,och att slippa se stargate atlantis-delen där hennes ena favoritkaraktär dör. Därför bestämmer hon sig för att strunta i att foten inte är helt bra än, och går ut.

Fredag!

Och en speciell sådan också...

Idag ska jag titta på lite Stargate Atlantis. (säsong tre och fyra har kommit! :D)

Och tidigare idag har jag varit med om lite annorlunda saker. Bland annat så har mina smaklökar fått lida en del. Lunchen var väl sådär, jag blev tvungen att ta en alvedon, och sist men absolut inte minst så har jag varit med om den äckligaste idrottslektionen någonsinn! D: Vi gjorde olika saker som hadde med de olika sinnena att göra, och när det kom till smak hade jag extrem otur. Vår lärare delade ut tuggummin till oss i fyra olika smaker, och självklart råkade jag få ett som smakade LAKRITS! Jag kan äta lakrits om den är salt och i små mängder, men ett tuggummi med vanlig lakritssmak = BLÄ! Och det syntes tydligen att jag inte gillade det, om jag säger så... XD

Sen var det en trevlig datakunskap. Jag håller på med en powerpointpresentation. Man fick välja vilket ämne man ville, så jag valde mig själv. (lättillgänglig information, vet ni ;) ) Det är faktiskt väldigt kul att göra en powerpointpresentation om sig själv, speciellt när man skriver i tredje form ("hon gillar" istället för "jag gillar"). Kanke jag skulle göra något som liknar min powerpointpresentation och lägga upp här på bloggen? hmm... tål att tänka på...

Och sen när skolan var slut och jag skulle gå till bussen trampade jag snett i trappen utanför sibirien (en av byggnaderna på karro), vilket resulterade i en stukad fot... :(

Så nu sitter jag här i sängen framför datorn med en stukad fot och hemska lakritsminnen, bloggandes om det hela...

Men nu ska jag nog ta och sluta. Vi kan väl ta och avrunda det hela med en mysig låt:

Hepp!