Har skrivit en liten grej...

Hej! Jag har precis skrivit en liten novell, eller vad man nu ska kalla det. Jag är ganska nöjd med den, faktiskt. Ni kan ju läsa den och se vad ni tycker...


Det kan vara skönt att ha fel ibland

Jag vet hur den här skoldagen kommer att vara. Jag vet att jag har rätt. Tanken på ensamheten som väntar mig framkallar den där jobbiga klumpen i magen. Förut har jag nästan alltid lyckats ignorera den, och tagigt mig genom en hel skoldag utan att någon ens sagt ett ord till mig. Men när jag kommit hem brukade det inte gå längre. Jag satt ofta i min säng och grät för att jag kände mig så ensam. För att ingen pratade med mig, ville sitta bredvid mig i matsalen, eller ens log mot mig.

Men i två veckor har det varit annorlunda nu. Det började på måndagens SO-lektion. Vår lärare delade ut uppgiften och berättade att vi skulle jobba två och två, och för att det inte skulle bli någon som kände sig utanför lottade hon grupperna. Jag fick jobba tillsammans med Henrik.

När jag kom till skolan på tisdagen log Henrik mot mig och sa ”hej”. Jag blev förvånad men lyckades le och sa ”hej” tillbaka.
Dagen efter det satte han sig mitt emot mig i matsalen.
- Jag har kommit på en idé, sa han. Alla andra grupper ska göra sina redovisningar med powerpoint. Så jag tänkte att vi kanske kunde göra vår redovisning lite annorlunda. Typ, en gammal hederlig plansch. Vad tycker du?
- Ja, vilken bra idé, sa jag och log.
- Okej, vad bra, då kör vi på det, sa Henrik och drack upp det sista av sin mjölk.

De följande dagarna hände såna saker hela tiden. Henrik sa ”hej” till mig på morgonen, satte sig vid mig i matsalen, och sa ”hejdå” när dagen var slut.
I lördags kom Henrik hem till mig så att vi kunde öva inför redovisningen, som var igår. När han kom in på mitt rum satte han sig bredvid mig på sängen. Hans ögon föll på fotot som stod på nattduksbordet, det som föreställde mig och alla andra i teatergruppen, iförda kostymerna vi hade på vårat förra uppspel.
- Vilka är det där? frågade han.
- Det är min teatergrupp, från pjäsen vi gjorde i våras, svarade jag.
- Va? Jag visste inte att du höll på med teater. Det är ju ascoolt! sa Henrik imponerat. Men vart är du på bilden?
- Där, sa jag och pekade på mig själv. Det var inte konstigt att Henrik hade svårt att hitta mig på bilden –jag hade nämligen extremt mycket smink i ansiktet, mitt spikraka hår var lockat och jag hade på mig en rosa klänning, något som jag aldrig skulle ha på mig om jag var mig själv.
- Ja, men gud! Nu ser jag ju, sa han och skrattade lite.

De här sakerna kanske inte låter som sånt som skulle göra en person jätteglad, men för mig betydde alla de där små samtalen jättemycket. Jag har inte haft en enda klasskompis på flera år. Plötsligt, första dagen i sexan, hade allting förändrats. Alla hade börjat använda smink och klä sig i senaste modet. Jag hade också fått en lite annorlunda klädstil, men istället för att gå åt fjortisstilen, som alla andra, hade jag börjat gå åt den mer rockiga stilen. Medans de andra gick i leggins och ett genomskinligt linne hade jag trasiga jeans, nitskärp och en t-shirt. Jag var annorlunda, och därför ville ingen vara med mig. Så nu, när jag haft det på det sättet i tre år, och någon helt plötsligt var schysst mot mig var det helt underbart.

Men så i söndags kom jag på att det snart skulle vara över. Anledningen till att Henrik var schysst mot mig och pratade med mig var för att vi gjorde ett grupparbete tillsammans, inte för att han ville vara vän med mig. Imorgon skulle vi redovisa, och efter det skulle allt vara över. Saker skulle bli som vanligt igen. Henrik skulle sluta sitta med mig i matsalen, sluta prata med mig över huvud taget.
Och nu, dagen efter redovisningen, känns det så himla tungt att gå till skolan. Jag kan känna tårarna försöka tränga fram ur ögonen. Men jag lyckas hålla tillbaka dem. Jag kan inte bryta ihop nu. Jag har klarat av flera hundra såna här dagar förut. Jag måste bara hålla ut lite till. Bara tills nian tar slut. För jag har lovat mig själv att gymnasiet ska bli annorlunda. När jag börjar gymnasiet ska jag få vänner, och slippa den här jävla ensamheten.

Jag klarar mig genom hela förmiddagen. Henrik hade försovit sig, så han hade ändå inte kunnat säga ”hej” till mig.
När jag sätter mig vid bordet i matsalen känner jag den där klumpen i magen bli större. Det känns nästan inte som att jag kommer kunna äta något.
Men plötsligt ställer Henrik ner sin tallrik och sitt glas på platsen mitt emot mig och sätter sig ner.
- Hej, säger han och ler. Alltid det där leendet. Är han alltid glad, eller?
- Hej, svarar jag och ler tillbaka.
- Vad gör du i helgen? frågar han.
- Ingenting, svarar jag. Vad då, då?
- Jag bara undrar om du vill hitta på något, typ gå på bio?
- Visst, svarar jag och försöker dölja min förvåning. Vilken film?
- Jag vet inte riktigt vad det går för filmer just nu, men jag kan kolla på nätet ikväll, och så ringer jag dig. Kan jag få ditt mobilnummer?

Jag ger honom mitt mobilnummer, och han ger mig sitt.
Okej, jag hade fel. Jag kan erkänna det. Den här dagen blev inte alls som jag hade trott. Det kanske inte alls är så att ingen vill vara med mig bara för att jag har en annan klädstil. Henrik kanske visst vill vara vän med mig. Jag hade fel, det är inget konstigt med det. Ingen är perfekt, man kan inte ha rätt i allt man tänker och gör. Men tänk vad skönt det faktiskt kan vara att ha fel ibland.

Slut! :)