hehe.. jaa...

Nej, dötid för bloggande blev det visst inte alls tal om! Det verkade ju lugnt sådär i början, men ganska snart visade det sig visst att jag behövde varenda minut till att plugga. Och om jag hade en minut över är det väl fullt förståeligt att jag använde den till att pusta ut och försöka slappna av och göra absolut ingenting, istället för att blogga? Ja, mycket plugg blev det. En del roligt och lätt, andra svåra och jobbiga (grammatiken höll på att ta knäcken på mig!!) Men nu är det över. (sista tentan var första veckan i juni) Och jag har fått alla mina resultat och vill bara påpeka att närmare nästan perfekt kan man faktiskt inte komma! VG på allt utom grammatiken, där blev det bara G. Men jag klarade alltså alla kurserna, utan att behöva göra omprov/omtenta på en enda del! Jag är medveten om att jag är ganska bra på engelska, men jag hade faktiskt inte väntat mig att det skulle gå SÅHÄR bra! (för en del saker tyckte jag som sagt var riktigt svåra). Men det jag är allra stoltast över är nog ändå att Fonologin gick så bra (uttal, om ni inte visste det). Att få höra av en utbildad universitetslärare, som faktiskt är engelsman, att jag talar som en "native speaker" är nog bland det bästa jag hört på väldigt länge!

Men sen när skolan tog slut, då började jag direkt med att ha praktik på ett dagis i två veckor. Det är nämligen så att jag har bestämt mig för att försöka bli au pair i England till hösten. Jag ansöker med byrån STS (vilket jag kanske ångrar lite, för de har ställt till så mycket krångel för mig så ni anar inte! (mer om det en annan gång)) och då krävde de 200 timmars erfarenhet av barn, och det var lite som saknades. Men nu är alla krav uppfyllda och papper inskickade, och förhoppningsvis är det slut på krångel nu, så att matchningsprocessen kan komma igång.

Sist nämnde jag ju att det var körkort på gång också. Och det är det fortfarande (ni tror väl inte att jag inte skulle skriva om det så fort jag tagigt det, va? ;) ). Men jag är väldigt nära slutet nu. Gjorde risktvåan i förrgår, och behöver bara några få lektioner till. Och en hel del teori (som jag har hamnat ganska så efter med pga skolan och praktiken)...

Men nu tänkte jag inte skriva så mycket mer. Men nu medans jag har skrivit det här så märker jag hur suget för bloggandet verkligen kommer tillbaka, så kanske att det blir lite mer nu då. Time will tell.

Hepp!

Nu har det hänt en del sen sist

Jag kanske ska börja med att berätta att jag inte längre går på Ölands folkhögskola. Jag slutade efter ungefär en och en halv månad, när jag kom fram till att det helt enkelt inte var rätt utbildning för mig. Jag mådde ganska dåligt då, för det enda jag kunde tänka var att det här var ännu ett misslyckande, och att jag inte har lyckats med någonting jag försökt göra sen jag slutade gymnasiet. Så då var det tillbaka på arbetsförmedlingen som gällde, tills för några veckor sedan. Då kom jag in på kursen Engelska 1 på Karlstad universitet.

Och nu sitter jag här på rasten och väntar på att lektionen ska börja. Det är ett bra tag kvar. Det här med att pendla mellan Örebro och Karlstad är kanske inte helt idealiskt. Jag måste åka hemifrån typ tre timmar innan jag börjar. Men det är iaf bara tre dagar i veckan (och om typ tre veckor blir det två dagar istället). Jag vet inte riktigt vad jag tycker om lärarna. Ingen är väl direkt dålig, men ingen är väl helt perfekt heller. Det jobbigaste är nog att alla pratar olika sorters engelska. Och jag stör mig lite på att de alla verkar anta att alla bor i Karlstad. Och de tycker att man ska plugga varje minut man inte är i skolan, vilket jag blir irriterad på eftersom jag då har femton timmar mindre i veckan för pluggning än de som bor i Karlstad. 

Och så har jag äntligen bestämt mig för att ta itu med körkortet, så då går en massa timmar åt i veckan för det också. 

Så jag har inte så mycket fritid, hinner knappt ens med att träna (vilket jag har värsta ångesten över). Men jag antar att det mest handlar om att vänja sig, hitta en taktik som funkar liksom. 

Och så tänkte jag avsluta med att berätta att i lördags åkte mamma, mormor och jag till Stockholm och såg "livet är en schlager"! Den var otroligt bra, jag vågar lugnt säga att den var bättre än filmen. Och Johan glans var ju helt underbar! Och det var så fina låtar och jag blev så berörd att jag inte har lyckats sluta tänka på det än! X) 

Aja, nu orkar jag inte skriva mer. Men det verkar som att jag kommer ha en del dötid i Karlstad framöver, så kanske innebär det att jag kommer använda den tiden till att blogga då och då, vem vet...

:)

Videoblogg från Öland

Tjolahopp!

Där kom det. För stunden är jag så lycklig att alla dåliga stunder jag haft under det senaste året inte spelar någon roll alls. Min största önskan just nu är att det ska hålla i sig så länge att jag glömmer bort att jag någonsin mått dåligt. 

Om ni undrar vad som har bringat denna lycka så var det den första poodleskonserten på tre år. <3

Jag luktar Kicken!!!!!!!

Nu luktar hela jag av hans parfym!!!!

rubrik?

Jag satt och tänkte att även om mitt liv är ganska hädelselöst just nu så kanske jag borde skriva NÅGONTING, utifall att det fakiskt finns folk som tittar in på min blogg då och då (alltså förutom en viss person), och tala om att trots att The desolation of Smaug i vintras var en otroligt omtumlande upplevelse (som senast inlägget beskrev) så överlevde jag. Jag vill också påpeka, om nu någon Örebroare som de senaste dagarna har köpt vatten på flaska i butik läser det här, att det är väldigt dumt. Ditt kranvatten är fullt riskfritt om du bara kokar det först. Om du inte fick lära dig det i grundskolan så dör faktiskt eventuella bakterier då. Förutom de ekonomiska fördelarna är det ju (om nu någon korkskalle inte visste om det) mycket bättre för miljön. Nu framstår väl jag som en förbannad miljöaktivist, vilket inte är meningen, jag ville bara ha det sagt. Jag kommer troligtvis överleva denna "vatten-kris" också, så ingen behöver oroa sig.

Vidare till annat.
Jag har ju sagt att jag inte vill ställa några krav på migsjälv när det gäller den här lilla bloggen. Men jag kan inte hjälpa att sakna den tiden då jag kunde skriva flera inlägg i veckan. Då jag skrev "TJOLAHOPP" som rubrik bara för att jag kände för det. Men faktum är att mitt liv inte är lika ständigt uppåt som det var på den tiden. Jag önskar att jag kunde skriva "TJOLAHOPP", men jag är inte lika glad och sprallig lika ofta längre. Men vet ni vad, jag tror att jag gör ett undantag när det gäller "inga krav", eller jag vet inte ens om jag ska kalla det här ett krav, det är väl snarare en liten deal. Okej, vi gör en deal: nästa gång jag känner mig sådär uppåt och sprallig kommer jag att skriva tjolahopp som rubrik. Varken förr eller senare. Jag kanske kommer skriva ett eller flera inlägg innan det händer, det har jag ingen aning om. Men jag kanske ska förtydliga en sak: att jag inte är sådär super-uppåt jämt, betyder absolut inte att jag är jätteledsen hela tiden. Det betyder bara att jag inte är riktigt så glad riktigt så ofta som jag vet att jag kan vara.

(jag vet att första stycket inehöll lite dåliga skämt, men se det som ett gott tecken att jag åtminstonde är tillräckligt uppåt för att orka dra ett superdåligt skämt)

Vad gör en biobiljett värd 180 kronor?

Att uppleva magin som så länge bara funnits som ord i en bok.
Att känna hur gåshud framträder över armar och ben när de välbekanta tonerna av "Concerning Hobbits" förstärker tydligheten av Bilbos goda hjärta.
Att se modet hos fjorton storslagna hjältar resas från den mörkaste botten till den högsta, klaraste himmel.
Att se Bilbo trä ringen på fingret samtidigt som min egen ring så tydligt känns på mitt egna finger.
Chocken som kommer redan första sekunderna av filmen, när självaste Peter Jackson vandrar förbi kameran.
Hur kroppen darrar varje sekund Smaug syns i bild. Fram till det ögonblicket då han gör en min jag skulle känna igen var som helst: minen som ingen annan än Benedict Cumberbatch kan göra, då allt helt plötsligt blir stilla -kroppen, andningen, till och med hjärtat tycks ta del av stillheten.
När eftertexterna träder fram och jag, redan innan andra skådespelarnamnet har börjat visas, vet vilket namn det är som kommer, och ler med mer än bara ansiktet, jag ler med mitt hjärta och med min själ. Och jag vet att närmare äkta magi än det här kommer jag aldrig. Att se Martin Freeman skådespela är det magiskaste jag någonsin kommer att uppleva. För allt han gör berör något inom mig jag inte visste fanns.

Är det svaret? Är de här sakerna anledningen till att en enda biobiljett är värd 180 kronor?

Nej.

Det är de här sakerna som gör en biobiljett värd så mycket mer. Värd mer än allt guld under Ensliga berget.